oh caroline.

Jag har inte riktigt berättat att jag har fått jobb. Numera jobbar jag i tre skobutiker ungefär sisådär, och dränks av alla skor jag vill ta med mig hem och gömma under täcket. När jag inte dränks bokstavligt talat, så som igår då jag skulle sköta allt snabbt och smidigt.

Tanken var fin. Men snabbt och smidigt gick det inte. Jag sprang runt nere på lagret som en antilop och försökte hitta det par jag letade efter medan jag kunde höra ekot och vibrationerna av kundens trampande sko mot golvet över mig, samtidigt som tillhörande hand trummade med långa naglar mot ett bord. Heh, tänkte jag, och sprang runt ännu mer. Tillslut hittade jag det par jag var ute efter och riktade in mig på trappan upp mot affären igen och allt gick som i slow motion och jag kände mig som världens lyckligaste.

I en annan del av lagret stod en svajande hög med skokartonger. En hög som balanserade relativt lugnt och stabilt. Tills jag kom springande. Och min armbåge. Med en vind av damm som yrde efter mig. Jag vet inte hur det gick till men några sekunder senare förvreds mitt ansiktsuttryck och jag fick tjugo stycken rosa-blinkande barnskor över mig. Även det i slow motion. 

Numera är sömnen som bortblåst. För varenda gång jag blundar ser jag alla rosa skor som ligger där på golvet. Blink. Blink. Blink. 

Fördriver dagar med att jobba i skobutiker och nätter med att läsa böcker. Om Timotej som tycker att allt känns som glasbitar mellan sina tår och kysser pojkar med brutna nyckelben som sticker ut och lägger sig lite i vägen när de kramas. Pojkar med långa ögonfransar som alla problem fastnar i och försvinner, och får det att kännas som flaskpost varenda gång de pratar.

Tillbaka till verkligheten och cyklandes hem i mörkret. Rosiga kinder av kylan och varm i magen av soppan jag åt i Göteborg tillsammans med fina, fina Johanna. Tända ljus och en kopp te som jag inte ens fick smaka på för att tiden flög iväg och det skulle även tåget göra om vi inte sprang. Så det gjorde vi. Och nu sitter jag på en stol i mitt rum och vill springa igen. Typ springa tillbaka och krama henne så hårt att hon måste hämta andan efteråt.

Skriver vykort från sängkanten och tycker att veckan har varit hur fin som helst. Om tolv timmar lämnar vi hotellet och tills dess ska vi dansa runt i solen tillsammans med Angus & Julia Stone som vi har lyssnat på alldeles för mycket. Men ändå inte tillräckligt, för de är så bra att man inte kan få nog. Precis, precis som den här veckan här i Rhodos.
Adios.

Ska vi segla? sa greken Steve till oss på svenska medan alla hans rynkor, efter åratal ute i solen, vreds upp i ett leende som nådde ända upp till ögonen. Ja gärna, sa vi.


Så vi hissade segel och gav oss iväg ut på medelhavet, tillsammans med sex personer till från andra delar av världen.



Dessa två fina tjejer var från Israel, bjöd på champagne och rökte cigarrer. Och bad oss att komma dit och hälsa på någon gång.


På två ställen stannade vi för att bada vilket verkligen var nödvändigt. På den ena stranden snorklade vi bland hundratals silvriga fiskar och på den andra satt vi i strandkanten och silade stenar mellan fingrarna samtidigt som solen brände i ryggen.


När vi åkte hem efter en hel dag på havet satt jag i aktern tillsammans med kanadensare och holländare när Steve började sjunga "vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror". Även denna gång på svenska. "Hur tusan kan du den?" frågade jag häpet och fick till svar på engelska "Jo.. du förstår. Lasse Berghagen brukar åka med denna båten. En gång, det var några år sen, åkte vi ut till en ö, jag, Lasse och en kompis till honom. Han hade med sig gitarren, och vi satt i båten fram tills klockan fem på morgonen och sjöng olika melodier medan alkoholen spred sig i kroppen. Det var en utav de bästa kvällarna i mitt liv". Jaha. Tänkte jag.


"Jag vill stanna på den här båten föralltid" sa jag efter ett tag. Gör det. Du kan få bo på en utav mina större båtar hela hösten om du vill, sa han och jag tänkte mest tänk om.. Tänk om jag kunde spendera hösten på en guppande segelbåt i Grekland och glömma alla gula löv och yrande, kalla, vindar.


Några timmar senare låg jag på hotellrummets säng och tittade upp i taket. Jag låg där, och varken tankarna eller allt runt omkring hade slutat gunga.

För en stund sen satt vi och gungade jämsides i en hammock i takt med att solen gick ned. Promenerade på stranden. Doppade fötterna i poolen. Hoppade i sängen och allt sånt där som man inte gör hemma. Inte så ofta i varje fall. Allt är så fint och gör mig så glad att det kittlas i magen. Nu ska vi ge oss ut i den grekiska natten och göra natten lång och drömfri. Det känns inte som det finns så mycket att drömma om just nu.

Dans i poolen för oss äldre. Så kallad vattengympa.

Frank Sinatra spelas högt från högtalarna i poolområdet och jag går runt och tror att jag är med i någon film. Som Dirty Dancing ungefär. Speciellt varje kväll då det är dans ute på restaurangen vid poolen och alla skrattar och har kul, samtidigt som svängvänliga låtar spelas högt. Så högt att man sitter där och tittar på medan kroppen svänger från sida till sida och fötterna trampar takten under bordet. För inte får man vara med inte. Nej, nej. Endast de små barnen få ha sådär roligt medan alla andra får sitta och avundsjukt titta på. Ja gör det i varje fall, och repeterar meningar som, vad är väl en dans vid poolen? tyst för mig själv samtidigt som jag kastar onda blickar på de små.
För kanske är den.. alldeles, alldeles underbar. Om dansläraren vore manlig och hette något i stil med Patrick Swayze och var vid liv i varje fall.

Innan vi gick och la oss igår låg vi och skrattade så att vi vred oss i lakanen, och somnade tillsist till en grekisk trubadur som spelade en bit ifrån fönstret. Inte bara för oss då förstås, även om man kunde tro det. (Eller låtsas det.)

Jag kommer om en minut, sa mannen i receptionen när jag bad honom att hjälpa mig med internetanslutningen. Minuten blev timmar men nu har han varit här och allt är i sin ordning. Mer än så dessutom för allt är hur fint och varmt som helst och den här dagen har mest solats och badats bort. Ändå är den inte slut än för nu ska vi på upptäcksfärd, så bilderna får vänta tills ikväll och istället får bilder på fina fräkniga Julia Tånge symbolisera den här dagen hittills. Även om fräknar är långt borta, både för mig och Bea.

Inatt låg jag i sängen och vred mig, tills regnet slog mot rutan och svepte in mig i ett lugn. Imorgon åker vi, tänkte jag då. Imorgon är idag och nu är resväskorna packade och jag sitter mest och väntar. Och laddar. Och peppar. Och taggar. Och allt sånt där som man borde, för om några timmar sitter vi på ett flygplan som tar oss till Grekland och fina hotell. En vecka är vi där och under den veckan ska jag göra allt för att krama ur det sista av sommaren, och sedan komma hem och begrava mig i alla höstlöv och vintervantar. Men håll utkik redan ikväll. För datorn följer med vid min sida!

Igår hittade vi en bortglömd kamera från i somras, fylld med filmer och andra hemligheter. Filmer från världens åskväder. Från frukostar. Och hopp från broar och på studsmattor. Men den var också fylld utav bilder från sommarkvällar, och det här var en av dem. En kväll då vi nyss hade badat och var uppe på klipporna och tog kort. Och det blev så många fina att jag knappt kan välja så det blir en Bea-special idag. Inte fy skam det, och det passar ju särskilt bra när hon fyllde år igår. Så det är kanske "dagen-efter-födelsedags-special" jag ska kalla det.

Idag fyller min lillasyster arton år och det firar vi med bakelser och packade väskor.
Grattis, världens bästa.

När vi var små bodde vi i hus mittemot varandra och drömde om att sätta en lina emellan så att vi kunde skicka saker fram och tillbaka. Kanske brev med ostadig handstil eller barbiedockor med fina 90-talskläder. Vi var Caroline B och Caroline Å och lite smått oskiljaktiga. Nu är vi tjugo år och hon är så fin att man får gåshud. Och om hon skulle bott kvar, om jag skulle haft en lina och en korg, hade jag skickat över en ask med chokladhjärtan. Det känns som att hon behöver det nu.
Puss på dig. 

I take care of you. If you ask me to. En sångrad som fyller rummet och hela mig. Snälla gör det. Jag har alldeles för mycket att göra men springer istället runt på stan och köper kläder som får mig att må bra men som sprutar gift över hela min ekonomi. Äsch, tänker jag sen, och dricker goda koppar kaffe ute i solen. Jag får väl gå med i någon bokklubb och fly in i någon rik persons liv så fort jag bara kan och läsa den om och om igen så många gånger att jag stannar där hela hösten.

Igår var jag glad, drack vin och pratade alldeles för mycket om högstadiet. Nu sitter jag stilla på en stol och vet inte riktigt hur jag ska fördriva kvällen. Eller hösten. Eller livet. Naglarna är så gott som borta och all glädje likaså. Det känns tillochmed som att mina ben har gett upp och darrar så fort jag går någonstans. Så jag sitter. Jag har inte ens en bra bok att läsa så att fly in i någon annans huvud är inte på fråga. Musiken skär i mina öron och i hela mig. Och jag har en lillasyster som undrar varför jag inte riktigt vill stå upp.

Vi hade familjestund i morses. Men inte vilken familjestund som helst utan vi skyfflade grus till vårt altanbygge, och helt plötsligt var det som att vara tillbaka på fälten några mil ifrån Melbourne, plockandes tomater under den varma solen. Det var hemskt. "Jag känner mig som en jude" sa jag till Bea som tittade på mig och skrattade när jag klumpigt satte spaden i grushögen. "Om du skulle varit det, hade de skickat dig till gaskammaren direkt" svarade hon och satte igång hon med. Tillslut låg hon på gräsmattan. Alldeles utmattad. Det hade gått två minuter. "Jag har ont i magen" sa hon och gick in. Kvar var jag och berget av gråa stenar, och pappa tyrann som gång på gång tjatade om att jag var alldeles för långsam. Skynda på. Kom igen nu. Din mamma är bättre. Vad gör du egentligen. Mer grus på spaden! Hujedamej.
Har ni inte kommit längre? Kom Bea ut och sa, och gick sedan in och la sig igen.

Efter ett tag var min blick glasartad. Med en hink i handen stod jag still och bara stirrade. Vad tänker du på? var det någon som sa utan att jag la märke till det. Jag kom inte ihåg hur jag hade hamnat där jag stod. Min hjärna var grå. Det enda som fanns där innne var ett ord som ständigt repeterades. Grus. Grus, grus, grus, grus, grus.

Jag har en man som sover i min säng och jag kan inte somna. Kanske beror det på att jag sov alldeles för länge imorses, men vad tusan gör väl det när man drömmer att man målar läpparna röda i en smutsig spegel och går på fest ute på ett skepp någonstans. Ett skepp där alla dansar så mycket att man glömmer allt annat och låter solen gå upp över havet en bit ifrån. Jag kan svära på att när jag väl vaknade kunde jag fortfarande höra knarrandet från båtens golv i kombination med musiken. Och om jag väl hade lyft på täcket hade säkert alla mina tår fortfarande svängt fram och tillbaka och trott att det var drömmen jag levde i och inte verkligheten. 

Sitter på en stol och lyssnar på musik. River bort nagellacket från igår. Skriver ned saker i en utav alla böcker. Tänker att det inte är det jag vill göra egentligen. Egentligen vill jag krama bort mörkret utanför. Tre dagar är ibland inte nog, viskas svagt, medan jag tittar ut. Där ute är det svart.