oh caroline.

Ska vi segla? sa greken Steve till oss på svenska medan alla hans rynkor, efter åratal ute i solen, vreds upp i ett leende som nådde ända upp till ögonen. Ja gärna, sa vi.


Så vi hissade segel och gav oss iväg ut på medelhavet, tillsammans med sex personer till från andra delar av världen.



Dessa två fina tjejer var från Israel, bjöd på champagne och rökte cigarrer. Och bad oss att komma dit och hälsa på någon gång.


På två ställen stannade vi för att bada vilket verkligen var nödvändigt. På den ena stranden snorklade vi bland hundratals silvriga fiskar och på den andra satt vi i strandkanten och silade stenar mellan fingrarna samtidigt som solen brände i ryggen.


När vi åkte hem efter en hel dag på havet satt jag i aktern tillsammans med kanadensare och holländare när Steve började sjunga "vem kan segla förutan vind, vem kan ro utan åror". Även denna gång på svenska. "Hur tusan kan du den?" frågade jag häpet och fick till svar på engelska "Jo.. du förstår. Lasse Berghagen brukar åka med denna båten. En gång, det var några år sen, åkte vi ut till en ö, jag, Lasse och en kompis till honom. Han hade med sig gitarren, och vi satt i båten fram tills klockan fem på morgonen och sjöng olika melodier medan alkoholen spred sig i kroppen. Det var en utav de bästa kvällarna i mitt liv". Jaha. Tänkte jag.


"Jag vill stanna på den här båten föralltid" sa jag efter ett tag. Gör det. Du kan få bo på en utav mina större båtar hela hösten om du vill, sa han och jag tänkte mest tänk om.. Tänk om jag kunde spendera hösten på en guppande segelbåt i Grekland och glömma alla gula löv och yrande, kalla, vindar.


Några timmar senare låg jag på hotellrummets säng och tittade upp i taket. Jag låg där, och varken tankarna eller allt runt omkring hade slutat gunga.