oh caroline.

Kan inte gå normalt på gatorna längre för jag har olika låtar i huvudet hela tiden som får mig att vilja hoppa. Hoppa omkring och hoppa runt och hoppa upp och ned även om den som får mig att hoppa har hoppat över till andra sidan jordklotet medan jag bara hoppar över till en annan blogg och lämnar den här som en parantes någonstans. Men snälla, hoppa inte över mig utan hoppa istället med mig till dear-caroline.tumblr.com.

Det var som sagt helg och jag dansade sönder mina strumpbyxor och poserade glatt på hundratals kort tillsammans med Johanna. Och jag var glad, glad, glad speciellt för att få vakna bredvid min bästa vän på söndagen även om jag var väldigt trött men inte tröttare än Julia som vi gick hem och kidnappade och drog upp ur sängen för att ta med på brunch.

Och den här veckan skulle jag jättegärna uppskatta om det var jag som blev uppdragen ur sängen för min klocka ringer halv sex varenda morgon och tar med mig till en intensiv dag i Karlsborg. Och helst skulle jag även bli kidnappad för brunch. Inte för att sitta i en bil.

Dansade förbi en helg bland villafester, spårvagnar och bruncher som varade hela dagen.

Har delat säng med två fina vänner och tittat på "I rymden finns inga känslor" som var hur fin som helst och fick mig att gråta två gånger ungefär. "Grät du?" sa Carro och Anna när jag berättade det i slutet. Ja, sa jag. Den var fin, sa jag sen. Jaha, sa de och skrattade. Och det gjorde jag med. Mest för att jag är så blödig. Tur att jag inte gråter i verkligheten så fort något är fint. Det vore lite jobbigt. Speciellt såhär års när jag är kär och allt är som en fin sång ungefär. Skulle få slut på tårar, vätskebrits och tillsist torka ut och livet skulle kännas som att jag alltid levde i öknen förutom kylan överallt som skulle ta mig tillbaka till mitt rum här i Sverige som också är ganska kallt.

På vägen hem satt jag i en bil som däremot var varm trots kylan utomhus och njöt för det finns nog inget bättre, speciellt inte när alla gatlyktor är tända och det är mörkt ute. Helt plötsligt såg jag en man som gick på en trottoar en bit ifrån. Alldeles, alldeles ensam med stora hörlurar på huvudet och med resoluta steg. Helt plötsligt sträckte han ut händerna i luften och gjorde ett trumsolo. Jag skrattade till, blundade och undrade hur många som har sett mina danssteg som jag brukar ta på mörka vintertrottoarer under skenet av alla tända gatlyktor. Alldeles, alldeles ensam med hörlurar på huvudet och med resoluta steg.

Ritar mig igenom nätter och hittar på sagor om lustiga farbröder som åker på äventyr ihop. Fantiserar och ritar och fantiserar om igen, så mycket att det slutar med att jag tror att de finns på riktigt. Tillslut ligger de i pappersformat på skrivbordet som jag tyst viskar godnatt till från min säng på andra sidan av rummet och hoppas att de hör mig.

Har läst ut alldeles för många böcker den här helgen när jag egentligen inte vill vara någon annan än mig själv just nu.

Sätter upp håret i en strikt tofs och känner mig som en rysk ballerina till musiken från ett par sprängda högtalare. Tar några näpna steg i mitt stökiga rum och funderar på att ta några till, eller flytta till Moskva och dansa med herrar i pälsmössor som dricker vodka istället för vatten. Sätter mig på sängen och trär en egen pälsmössa över huvudet istället och tänker att det får räcka så.

Något av det bästa jag vet är att åka bil, och igår förvandlades dagen från medioker till magisk pågrund av att jag fick sitta i ett framsäte i en rullande bil omsluten av mörkret utanför. "Det är första gången jag ser Caroline skratta på hela dagen" sa mamma när jag kom tillbaka hem, och det var alldeles riktigt, för just precis då kände jag mig lyckligast i världen.






Precis som idag för en vecka sedan för då lånade vi en bil och åkte till Marstrand. Där fick vi sällskap av en katt och tillsammans gick vi runt bland alla små hus vid havet, tills vi satte oss i bilen igen och lät lyckan rulla runt i mig tillsammans med däckens rullning utanför.

Sitter på mitt rum och lyssnar på Belle and Sebastian och funderar på att vara vaken hela natten. Ligga på golvet och skriva dagbok tills den tar slut och börja på en ny för just nu har jag så mycket som borde bli bokstäver. Som förra måndagen tillexempel. Då delade jag täcke, vaknade och vilade huvudet på ett bröst. Blev lämnad ensam av en man som inte bara lämnade lägenheten utan lämnade en teckning på ett bord som i sin tur gjorde att hjärtat lämnade sin plats och tog en hiss upp till huvudet och flätade in sig med alla tankar som lämnade allt annat utom sju bokstäver.

När dagen lämnat plats åt kvällen kom han tillbaka med en ros i handen och tillsammans lämnade vi lägenheten och delade på en flaska vin och god mat i ett hörn av en restaurang.

Jag har knappt tagit några kort, sa jag och tittade ut genom fönstret.
Då gör vi något åt saken, sa Jonatan och så gick vi ut och gjorde det.









Sedan gick vi till Fotografiska och såg alldeles för lite för att vi fikade alldeles för länge, men jag köpte två planscher som ska bli tavlor och var glad ändå. Trots att vi fick springa till tåget och vinkade ett hastigt hejdå från ett mörkt tågfönster.

Har jag berättat att jag har åkt till Paris?

Det har jag nämligen. Packade en alldeles för liten resväska med alldeles för få plagg och alldeles för många böcker av olika slag som jag kan skriva i och läsa ut. Jag vet liksom inte hur länge jag ska vara borta eller vad jag ska göra här, och förut träffade jag en fransk gammal gubbe med alldeles för liten kropp och alldeles för stora skor som satte sig bredvid på den alldeles för slitna parkbänken. "Du är ju inte klok" sa han när han frågade vad jag gjorde. Sitter på parkbänkar, ritar, läser, skriver och pratar med främmande fransoser.
Klok, klokare, klokast. Kloak. 




Några timmar senare satt jag fortfarande kvar och gubben hade förts bort utav sina förstora skor någonstans i en alldeles för stor stad. Nu ser jag honom aldrig mer, tänkte jag när jag såg honom försvinna. Försvinna, försvunnit, försvann. Tänk vad många människor man ser och aldrig ser igen, tänkte jag några sekunder senare.
Vad tänker du på? Sa en ny fransos med lockigt brunt hår i en alldeles för omodern frisyr. Först på franska men när jag bad honom översätta gjorde han det.
På människor som försvinner, svarade jag.
Är du rädd för att jag ska försvinna? frågade han och fick mig förbluffad. Förvånad. Förundrad. Fängslad.
Varför skulle jag vara det? Jag vet inte vem du är. Knappt hur du ser ut. Och kommer antagligen inte sakna dig.
Säg inte det. Följ med om du aldrig vill räkna in Paris till det som försvann, sa han då och började gå. Och jag följde efter. 


 
Och nu, när klockan börjar närma sig midnatt och övergå till min andra dag här kan jag säga att jag är glad över att jag gjorde det.
Min nyfunne fransos tog med mig till undangömda caféer där vi åt nygjorda baguetter och drack nybryggda rykande koppar kaffe och jag satt lutad mot en vägg med benen utrsträckta på bänken framför mig och såg på när han rullade sina nyinköpta cigaretter som sakta fördes till munnen och bildade rökiga moln jag svepte in mig i. Helt plötsligt blev allt förutom Paris dimmigt.

Vad brukar du göra? frågade han och undanröjde en del av det dimmiga.
Vad menar du?
Jag tänkte nämligen att när du är här ska du bara göra saker du inte brukar. Du tycker om mjölk i kaffet, am I right?
Ja.
Från och med nu dricker du det svart.
Okej, sa jag.


Vi snodde frukt på en marknad och jag sprang snabbare än jag någonsin gjort. Röda, blanka äpplen som vi beslöt oss för att försöka rulla mellan alla främmande fransosers fötter på kryllande torg.
Köpte en flaska vin mitt på dagen och drack direkt ut flaskan lutad mot en trygg stam i en otrygg park. Badade i fontäner. Hjulade oss igenom folkmassor. Drack varm choklad från sugrör med ihopsnurrade armar.
Snurra, snurrade, snurrat. Snurrig.



Varför valde du att åka hit? frågade han när stjärnorna började komma fram tillsammans med tröttheten.
Jag vet inte. Jag bara åkte. Svarade jag och såg en stjärna blinka till. Kanske för att jag tycker om Amelie. Kanske för att den senaste fransosen jag mötte tog tag i min arm i en mataffär någonstans i Australien och sa "I just wanna say that I think you are beautiful". Kanske för att jag trodde att ni fransoser var vänliga. Eller kanske för att jag var världens lyckligaste i det land jag fick höra det i. Lycklig, lyckligare, lyckligast. Lyckosam om att få vara det.

Flyr du från något?
Snarare flyr till något. Att vara hemma är som att pussla ett pussel jag inte riktigt får ihop.  Och vissa viktiga delar kommer att försvinna så småningom.
Ihop, ihop, ihop. Isär. Även om det bara gäller några månader.