oh caroline.

Snart nyser jag bort. Bort, bort, bort. Innan det försöker jag bota mig med spellistor som gör att jag inte kan sitta still medan jag egentligen bara vill gömma mig under täcket, läsa tidningar om ingenting och bli omfamnad och ombonad och omskakad och ompysslad. Ligga där under täcket länge, länge. Under tiden som träden färgas utanför och halsdukar åker på.

Längta tillbaka till känslan av att fly till värmen. Dansa runt på olika hotellrum. Och gator. Ha sin bästa vän bredvid som sjunger tyst innan man somnar. Sitta på balkonger och läsa med ljudet av tusentals syrsor runt omkring. Vara tvungen att bada för att det är så varmt. Krypa ned bland vita lakan med salt i håret.
Varför skulle man inte vilja tillbaka dit?

Förra veckan gömde jag och Anna oss för en ättrig italienare som försökte bjuda oss på kaffe. Eller bjuda Anna på kaffe rättare sagt för jag stod bara och skrattade åt hans försök att få med henne trots att hon gång på gång påpekade att vi var tvungna att gå. Sedan sprang vi in en fin liten godisbutik och köpte mjukglass och Anna var.. glad. Minst sagt! Att glassen sedan smälte och rann ner över våra armar sittandes på en parkbänk med turister fotograferandes oss var inte ens tråkigt. Vi hade ju i varje fall blivit av med italienaren.

Tjugoåtta grader i rummet och jag är alldeles för varm och uttråkad. Läser för många sidor i min bok. Tuggar bubbelgum och tatuerar in små kaniner på armarna. Tar fram ett block och tror att jag är konstnär. Det är jag inte. Fast bättre än Johanna då förstås. Vinder tjuter i husets knutar och musiken spelas på låg volym men tar ändå över rummet som är tyst. Tyst. Det är söndagkväll och jag längtar hem.

För någon månad sen cyklade vi till en klippa och grillade pinnbröd tills solen gick ned och alla blev eldslukare. Efter det hoppade vi i havet och det var så mörkt ute att man inte såg ett dugg men så fint och varmt och bra ändå. Snälla sommar, försvinn inte.