oh caroline.

Kan inte gå normalt på gatorna längre för jag har olika låtar i huvudet hela tiden som får mig att vilja hoppa. Hoppa omkring och hoppa runt och hoppa upp och ned även om den som får mig att hoppa har hoppat över till andra sidan jordklotet medan jag bara hoppar över till en annan blogg och lämnar den här som en parantes någonstans. Men snälla, hoppa inte över mig utan hoppa istället med mig till dear-caroline.tumblr.com.

Det var som sagt helg och jag dansade sönder mina strumpbyxor och poserade glatt på hundratals kort tillsammans med Johanna. Och jag var glad, glad, glad speciellt för att få vakna bredvid min bästa vän på söndagen även om jag var väldigt trött men inte tröttare än Julia som vi gick hem och kidnappade och drog upp ur sängen för att ta med på brunch.

Och den här veckan skulle jag jättegärna uppskatta om det var jag som blev uppdragen ur sängen för min klocka ringer halv sex varenda morgon och tar med mig till en intensiv dag i Karlsborg. Och helst skulle jag även bli kidnappad för brunch. Inte för att sitta i en bil.

Dansade förbi en helg bland villafester, spårvagnar och bruncher som varade hela dagen.

Har delat säng med två fina vänner och tittat på "I rymden finns inga känslor" som var hur fin som helst och fick mig att gråta två gånger ungefär. "Grät du?" sa Carro och Anna när jag berättade det i slutet. Ja, sa jag. Den var fin, sa jag sen. Jaha, sa de och skrattade. Och det gjorde jag med. Mest för att jag är så blödig. Tur att jag inte gråter i verkligheten så fort något är fint. Det vore lite jobbigt. Speciellt såhär års när jag är kär och allt är som en fin sång ungefär. Skulle få slut på tårar, vätskebrits och tillsist torka ut och livet skulle kännas som att jag alltid levde i öknen förutom kylan överallt som skulle ta mig tillbaka till mitt rum här i Sverige som också är ganska kallt.

På vägen hem satt jag i en bil som däremot var varm trots kylan utomhus och njöt för det finns nog inget bättre, speciellt inte när alla gatlyktor är tända och det är mörkt ute. Helt plötsligt såg jag en man som gick på en trottoar en bit ifrån. Alldeles, alldeles ensam med stora hörlurar på huvudet och med resoluta steg. Helt plötsligt sträckte han ut händerna i luften och gjorde ett trumsolo. Jag skrattade till, blundade och undrade hur många som har sett mina danssteg som jag brukar ta på mörka vintertrottoarer under skenet av alla tända gatlyktor. Alldeles, alldeles ensam med hörlurar på huvudet och med resoluta steg.

Ritar mig igenom nätter och hittar på sagor om lustiga farbröder som åker på äventyr ihop. Fantiserar och ritar och fantiserar om igen, så mycket att det slutar med att jag tror att de finns på riktigt. Tillslut ligger de i pappersformat på skrivbordet som jag tyst viskar godnatt till från min säng på andra sidan av rummet och hoppas att de hör mig.