Sadness is a blessing.
Har delat säng med två fina vänner och tittat på "I rymden finns inga känslor" som var hur fin som helst och fick mig att gråta två gånger ungefär. "Grät du?" sa Carro och Anna när jag berättade det i slutet. Ja, sa jag. Den var fin, sa jag sen. Jaha, sa de och skrattade. Och det gjorde jag med. Mest för att jag är så blödig. Tur att jag inte gråter i verkligheten så fort något är fint. Det vore lite jobbigt. Speciellt såhär års när jag är kär och allt är som en fin sång ungefär. Skulle få slut på tårar, vätskebrits och tillsist torka ut och livet skulle kännas som att jag alltid levde i öknen förutom kylan överallt som skulle ta mig tillbaka till mitt rum här i Sverige som också är ganska kallt.
På vägen hem satt jag i en bil som däremot var varm trots kylan utomhus och njöt för det finns nog inget bättre, speciellt inte när alla gatlyktor är tända och det är mörkt ute. Helt plötsligt såg jag en man som gick på en trottoar en bit ifrån. Alldeles, alldeles ensam med stora hörlurar på huvudet och med resoluta steg. Helt plötsligt sträckte han ut händerna i luften och gjorde ett trumsolo. Jag skrattade till, blundade och undrade hur många som har sett mina danssteg som jag brukar ta på mörka vintertrottoarer under skenet av alla tända gatlyktor. Alldeles, alldeles ensam med hörlurar på huvudet och med resoluta steg.
