oh caroline.

Jag blev uppraggad av två olika personer på jobbet idag och undrade om de såg världen genom en dimmig lins. Ser ni inte att jag är sliten efter alla dagar i Göteborg. Att jag varit på middagar. Fikor. Myskvällar. Pratat och skrattat mig igenom natten och somnat då solen hade gått upp om det varit sommar. Ser ni inte det?
Känner mig fortfarande sliten men glad, så jag tar på mig ett par klackar och går ut i natten.

"Du har alltid glimten i ögat när du säljer saker" fick jag höra igår på jobbet. Men tack, sa jag och glimtade tillbaka ännu mer. Inte visste jag då att det kanske var för sista gången.

Några timmar senare for jag, Anna, Bea och Carro fram i en bil. Vi satt där och pratade alldeles oberört och uppsluppet, när två strålkastare dök upp framför oss på den mörka vägen. Vägen som var enkelriktad. Det visade sig vara strålkastare från en bil som for fram i en hastig fart - rakt emot oss. Allting gick så fort. Vi kunde inte svänga någonstans. Anna så gott som slängde sig på tutan när hon insåg att det var försent att trampa på bromsen. Paniken tog över och alla skrek. Jag satt i framsätet och blundade. Carro såg hennes liv passera i revy.

Som tur var hände ingenting förutom några repor i lacken då bilen strök mot vår, och att Bea smällde i huvudet.  I sista sekund svängde den andra bilen hastigt undan så gott han kunde. Och tur var väl det för annars vet jag inte vad som skulle ha hänt. Inte i den farten. Skakiga och chockade slog vi oss ner hemma i Annas kök. Satte på kaffebryggaren och bestämde oss för att inte tänka på det som hade hänt utan istället känna oss lyckliga och titta på film hela natten. Att ingen ville gå och lägga sig var kanske inte så konstigt. Alla visste nog innerst inne vad vi skulle drömma mardrömmar om så fort vi slöt ögonen.

"Hej. Jag vil åka till Paris och ha basker, röka cigaretter och prata franska. Åka till Italien och sola, äta pasta och titta på vindruvor. Åka till Portugal och spatsera i Lissabon, bada i vågorna och titta djupt in portugisernas mörkt bruna ögon och säga att jag älskar att leva. Sen åka till New York för att bara fortsätta att älska allt. Ska vi?"
Ja, det ska vi! Skrev jag i ett sms tillbaka i fredagsnatt och somnade helt plötsligt väldigt gott.

Lyssnar på låtar där de sjunger "I can't sleep" och känner likadant. Känner mig alldeles suddig i huvudet men har spring i benen. Vet inte vart jag skulle springa om jag sprang. Någonstans långt bort tror jag, för jag kommer nog inte att somna inatt, så jag har i varje fall tid på mig. Kanske till Japan, bli känd och leva livet. För här i mitt rum händer det inte alls mycket. Förutom att jag sitter och sjunger, mår bra i hela kroppen, och smider planer inför framtiden.

Igår delade jag paraply och promenerade under regniga alléer. Satt ihopkrupen på en säng och lyssnade när Yann Tiersen spelades på en keyboard alldeles intill. Ersatte tangenterna med att lyssna på blåsten som tjöt i knutarna samtidigt som regnet slog mot rutan och tävlade om vad som kunde höja mysfaktorn mest. Gav mig tillsist ut i mörkret, sprang till ett tåg och kom hem till en vintervärld med snöiga trädtoppar. En värld som jag har sovit mig bort ifrån idag, för ibland är det skönt att bara ligga kvar i sängen. Svepa in sig i varma täcken och bra musik och veta att man inte behöver gå upp. 

Inatt drömde jag att jag cyklade till Holland för att plocka tulpaner. Men framförallt för att hälsa på. Inatt kommer jag nog att drömma om Håkan för just nu ligger jag i en nybäddad säng och bara lyssnar. Lyssnar och tänker att det snart är ett år sedan vi lämnade Sverige. Ett år sedan vi satt i en bil högt över havet vid Bondi beach. Kylan och vintern kommer bara närmare och jag vill inte. Vill inte vara med.

Klockan är nio och jag ligger ihopkrupen i sängen och lyssnar på The Smiths. Det är grått och regnigt ute och om jag skulle få min önskan uppfylld hade jag legat här hela dagen. Druckit te under ett täcke och bekantat mig med Haruki Murakami och hans romaner.

Masthugget. Lördag. Sextonde oktober, halv åtta på kvällen. Överraskningsfest  för Julia Dahlin.


Det var lite som "halv åtta hos mig" och bjöds på fina förrätter.


Sen kom hon. Julia. Jullan. Puj-puj. Alldeles försent och redan lite berusad. Och vi hoppade fram bakom ett hörn.


Ida är väldigt övertygande när det gäller att se överraskad ut även om det inte var hon som skulle bli det egentligen. Fast det är väl inte så konstigt att man reagerar såhär när man får en kamera riktad mot sig och tror att det är massa åskblixtar i hela rummet. Eller?



Sedan var det dags för middagen.



Och efterrätt tagen direkt från programmet. Galet god dessutom. Precis som allt annat.



Kvällen gick alldeles för fort men natten fanns kvar och den tog vi vara på. Jag skulle åka hem men stannade kvar och dansade bort den istället.


Tillsammans med Johanna. Och ni ser ju hur glad hon var över det.

Hösten brinner och jag åker ett tåg hem som är så trångt att den läskiga killens lår bredvid bränns mot mitt. När jag väl kommer hem kan jag inte sitta stilla och hoppar runt i rummet istället. Vet inte varför men egentligen är allt så knäppt och ofattbart just nu så det är inte så konstigt att jag inte förstår. Någonting. Vill inte inse allvaret men vet ändå att det är det, medan du mest tror att det är en lek, och jag önskar att jag också kunde låtsas. Istället lyssnar jag på Devendra som sjunger "I feel just like a child" och hoppar runt ännu mer. För barn har inga bekymmer och då tänker jag inte heller ha det. Även om det innebär att jag kommer leva i en låtsasvärld i fortsättningen. Ridån har dragits igen, och förlåt, men du får nog inte komma in bakom kulisserna. Inte än på ett tag. Även om jag hemskt gärna skulle vilja släppa in dig.

Idag har jag inga planer. Alls. Men solen skiner och jag skulle vilja ta på mig en halsduk, en tjock kofta och klättra i alla fina träd som är färgade av årstiden. Vem vet. Kanske har jag oanade talanger och är släkt med Tarzan och kan slänga mig mellan träden som om de vore lianer. Då kan jag bli cirkusdansare och åka på turné runt hela världen och visa upp min talang. Utvecklas och tillslut kunna gå på lina i någon korsettliknande utstyrsel, med ett paraply  i ena handen, rida på elefanter och sluka eld. Eller nåt. Eller så har jag bara väldigt bra fantasi.

Promenerar bort kvällen tillsammans med Anna och går runt halva staden. Säger hej då och promenerar ännu mer tills jag får ont i hjärtat och vänder om igen. "Om någon slår mig nu lägger jag mig ner och ger upp" tänker jag och spejar framför mig i mörkret. För kanske dämpar den fysiska smärtan det som gör ont inuti.

Jag tycker om ensamhet men mest när man har valt den själv. Inte när planer snurrar runt, runt och sen förbi. "Man märker när du är deppig, för du är den som alltid är glad" fick jag höra förut och vad gör man. Vad gör jag. Jag snurrar in mig i min bok istället som inte längre är en bok utan en självbiografi även om många detaljer inte stämmer. Varenda liten känsla och beskrivning är på pricken och jag vill att den ska vara förevigt även om den skrämmer mig.
Hon skrämmer mig och jag skrämmer mig för på något vis tror jag att vi är sammansvetsade och samma person. Jag vill bara inte veta hur den slutar.

Virar in mig i en halsduk och stryker på rött läppstift framför spegeln fastän jag inte ska någonstans. Stryker fram och tillbaka och ser läpparna färgas röda. "Jag ska ju inte på bal eller så" tänker jag, tar ett papper och skrubbar bort det. Tar fram kameran och skäms över att jag aldrig kommer sluta att ta kort i speglar.

Tittar på Lite sällskap, önskar att jag hade det och sminkar mig ännu mer i pauserna. Får tillsist sällskap av en rysk prostituerad som förvånat blinkar mot mig i spegeln. Jag gillar det, skriver Johanna, medan jag biter mig hårt i läppen och ser dem färgas röda igen.

Gamla bilder på min snygga vän.

"Någon som vill luncha idag?" tänkte jag skriva på en skylt i kassan och kände att jag behövde lite sällskap. Men det skrev jag inte och kanske var det bra för vem vet vem jag kunde bli sittandes med en hel måltid. Istället träffade jag Caroline i rulltrappan som fick bli min middagsdejt och bättre kunde det nästan inte bli.

Blundar och komponerar ihop texter när jag inte kan sova, texter som fastnar i mörkret och försvinner så fort det blir ljust igen. Vill skriva något bra men allt jag kan tänka på är bara trams så jag sitter här, på en stol i ett rum med blåst utanför fönstret, och luktar på mitt hår som är så långt att jag snart kan vira in mig i det. Klipper det lite i smyg framför spegeln och tänker att ikväll ska jag försöka locka det. Locka till mig lockar som mitt hår är immun mot och inte vill ha något med att göra. Så jag sitter här, på en stol i ett rum, och håller tummarna. Håller tummarna för att det är någon som tycker att den här texten var värd att skriva för jag förstår inte ett dugg. Förstår framförallt inte varför den låter så sorgsen och melankolisk när jag egentligen har snurrat runt hela morgonen och känt lyckorus ända ut i fingertopparna.