Coma.
"Du har alltid glimten i ögat när du säljer saker" fick jag höra igår på jobbet. Men tack, sa jag och glimtade tillbaka ännu mer. Inte visste jag då att det kanske var för sista gången.
Några timmar senare for jag, Anna, Bea och Carro fram i en bil. Vi satt där och pratade alldeles oberört och uppsluppet, när två strålkastare dök upp framför oss på den mörka vägen. Vägen som var enkelriktad. Det visade sig vara strålkastare från en bil som for fram i en hastig fart - rakt emot oss. Allting gick så fort. Vi kunde inte svänga någonstans. Anna så gott som slängde sig på tutan när hon insåg att det var försent att trampa på bromsen. Paniken tog över och alla skrek. Jag satt i framsätet och blundade. Carro såg hennes liv passera i revy.
Som tur var hände ingenting förutom några repor i lacken då bilen strök mot vår, och att Bea smällde i huvudet. I sista sekund svängde den andra bilen hastigt undan så gott han kunde. Och tur var väl det för annars vet jag inte vad som skulle ha hänt. Inte i den farten. Skakiga och chockade slog vi oss ner hemma i Annas kök. Satte på kaffebryggaren och bestämde oss för att inte tänka på det som hade hänt utan istället känna oss lyckliga och titta på film hela natten. Att ingen ville gå och lägga sig var kanske inte så konstigt. Alla visste nog innerst inne vad vi skulle drömma mardrömmar om så fort vi slöt ögonen. 
