oh caroline.

Tio minuter kvar utav maj.

Det är jag just nu, väldigt bokstavligt talat, för jag sitter på en buss som tar mig tillbaka till ensamhet, arbete och nya vänner. Det känns trist att åka hemifrån igen redan efter två dagar, men vägen dit är så fin, så fin att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.  Jag åker nämligen på broar över hav, förbi hamnar med vajande segelbåtar och stora fält som är alldeles gula av alla rapsblommor jag bara vill plocka och sätta i en vas vid sängen. Att solen strax går ned en bit ifrån bussfönstret är inte så pjåkigt det heller. 

Såhär fint var det i Hjo i onsdagskväll. Lika fint som igår då jag satt på en altan intill småtimmarna tillsammans med några fina. Det dansades runt, runt, runt inom mig. Som om någon steppade till en fin låt som sprider sig genom hela kroppen och ibland tror jag att kyssar är det finaste som finns. Speciellt när det är sommar i luften och man är kär. Kär i pojkar sittandes på sängar spelandes gitarr under mornarna. Och så sitter man där bredvid och önskar att man hade en inbyggd kamera i kroppen som sparade på alla förtjusande ögonblick. Så att när man någon gång kanske sitter på en buss och himlen är grå och allt annat likaså kan man bara sluta ögonen och trycka på bildspel och se allting om och om igen.

Klockan är lite över sex och jag har sovit alldeles för få timmar inatt. Jag vet inte vad det är men en del av mig verkar vara beroende av att somna när det ljusnar. Det kan vara fint att se solen gå upp bakom gardinerna men inte när man har legat och vridit sig hela natten och inte när det är samma visa varje gång. Eller när det bara är ett par timmar kvar till min första arbetsdag. Lycka till, Caroline. Lycka till.

Igår bodde jag i en husvagn vid en sjö med två fina vänner. Där satt vi och spelade kort och sa farväl till halva natten, sprang ute och blev uppskrämda av mörkret och tittade på varulvsfilm tills vi somnade. Precis som då man var fjorton, förälskad i klasskamrater och hade söndertittade skolkataloger intill sängen. Den här kvällen är annorlunda, för jag sitter i en stuga på ett berg högt över havet. Alldeles, alldeles ensam. Det är dock sanning med modifikation för jag får ju inte glömma alla fiskmåsar och fransmännen i mina böcker som får vara dem som viskar godnatt innan jag somnar. På en pojkes kudde i en 90-säng jag sovit på många somrar innan.

Jag sitter under en filt och för en timme sedan drömde jag om att göra det. Då cyklade jag till stan för att hämta ut alla kort jag framkallat, och dränktes av spöregn. "Jag känner igen dig" sa killen i fotobutiken. Jaha. Du kanske har sett dränkta katter förut, tänkte jag. Fast i verkligheten log jag och drömde om varm choklad.

Inte bara tjugofyra timmar utan makalöst fina dessutom. Var på en hemmafest på en ö mitt bland alla klippor och segelbåtar. Drack vin. Låste in nyckeln till lägenheten på stationen. Var utelåsta. Lyckades bli innelåsta. Åt frukost utomhus i parker. Fikade. Åkte båt. Spårvagn. Buss. Färja. Bil. Blev irriterade på idiotiska kassörer. Var på picknick i Slottsskogen tillsammans med några från Österrike. Sprang till tåget.
Och sedan åkte vi hem och tittade på Amelie från Montmartre tills vi somnade.

Igår var jag på besök i vår stuga på kusten. Det är ett gammalt, gammalt hus där många generationer har bott. Förr i tiden var en del av huset en affär, och då kom gummor och gubbar vandrades genom skogen för att köpa frukt och andra saker som behövdes. Numera är det mest bebott på sommaren.


Det är ett hus med knarrande golv, gamla kort på väggarna och trappor upp till vinden där man kan sova. Men inte minst finns det en gammal byrå av trä som är full utav hemligheter. Såsom gamla brev, vykort och fotografier.



Under vissa regniga dagar kan jag borra ned mig i en soffa och bli en del utav allt hemligt. Sitta där och läsa alla brev och fantisera om alla ansikten. Ansikten som är främmande men egentligen en del utav min släkt.


Det är så fint att alltid finnas där i lådan. I mitt rum hemma har jag därför gjort likadant. Samlat på mig fotografier, brev och vykort och lagt ned i lådor. Såsom de gjorde för länge, länge sedan någonstans i Kungshamn.

Den här veckan har varit hur bra som helst. För det mesta har den handlat om utomhushäng; i parker, vid sjöar och soffor på altaner drickandes vin. Ikväll blir det däremot storstadshäng, för jag och Herman skall åka till metropolen Göteborg.

Idag är det tisdag. Fast inte vilken tisdag som helst, utan förmodligen den lyckligaste tisdagen i år. Men det har jag inte förstått än. Det förstår jag nog inte förrän ikväll för då kommer antagligen allt glittra och förvandlas till fina färger.  

Jag är lika peppad som Bea är, inför den här dagen. Och allting känns så väldigt färgglatt och fint när man vaknar och tittar ut genom fönstret. Inte alls grått och trist. Inte alls.

Idag blev jag väckt alldeles för tidigt för en utflykt med båten. Det var alldeles för kallt, alldeles för grått och alldeles för kallt i vattnet - men alldeles fint ändå vill jag säga. Lyckosamt nog har pappa sparat sin overall (som passade någon gång för tjugo år sedan), för om jag inte hade haft på mig den idag hade jag nog mest liknat ett isblock.
Att åka båt i maj är nämligen inte så skönt som det låter.

"Värst vad du var lättpackad" fick jag höra när jag satte mig i bilen igår, och tänkte förundrat att man inte behöver mycket mer för några timmars fiske upp på berget. Det visade sig att jag hade fel. Vi skulle inte till berget utan till en skog utanför Timmersdala, vi skulle inte bara vara borta i några timmar utan hela natten och min lätta packning kändes ganska meningslös jämfört med alla andras. Trots det kunde kvällen inte bli så mycket bättre, och jag hade hur roligt som helst.

Får vi antagligen inte. Men man kan alltid hoppas, för om några minuter blir jag upphämtad av en bil med destination Berget. Fisketröjan är på och korven är nedpackad -  nu kör vi! Eller fiskar rättare sagt. He he.

Ett café i Uddevalla förra veckan

Sedan jag kom hem har jag blivit som en liten husmor vilket jag var flera mil ifrån att vara förut. Då tyckte jag att det var för stort besvär att smöra en macka medan jag nu lagar mat så det ryker och fräser. Och inom en vecka kommer två utav mina bästa vänner hem, så kanske bjuder jag dem på något gott.

Förra veckan var jag på pyjamasparty med några fina, och dagen efter var vi på utflykt för att fånga lite av våren som tycks var gömd någonstans.

Såhär glad var jag över att komma hem igen. Komma hem till metropolen Skövde. Regniga dagar och tjocka halsdukar. Men främst över att komma hem och frysa sönder. Och jag saknar ingenting alls.