oh caroline.

Det är jag just nu, väldigt bokstavligt talat, för jag sitter på en buss som tar mig tillbaka till ensamhet, arbete och nya vänner. Det känns trist att åka hemifrån igen redan efter två dagar, men vägen dit är så fin, så fin att jag inte riktigt vet vart jag ska ta vägen.  Jag åker nämligen på broar över hav, förbi hamnar med vajande segelbåtar och stora fält som är alldeles gula av alla rapsblommor jag bara vill plocka och sätta i en vas vid sängen. Att solen strax går ned en bit ifrån bussfönstret är inte så pjåkigt det heller.