Ordflöden men ingen logik.
Blundar och komponerar ihop texter när jag inte kan sova, texter som fastnar i mörkret och försvinner så fort det blir ljust igen. Vill skriva något bra men allt jag kan tänka på är bara trams så jag sitter här, på en stol i ett rum med blåst utanför fönstret, och luktar på mitt hår som är så långt att jag snart kan vira in mig i det. Klipper det lite i smyg framför spegeln och tänker att ikväll ska jag försöka locka det. Locka till mig lockar som mitt hår är immun mot och inte vill ha något med att göra. Så jag sitter här, på en stol i ett rum, och håller tummarna. Håller tummarna för att det är någon som tycker att den här texten var värd att skriva för jag förstår inte ett dugg. Förstår framförallt inte varför den låter så sorgsen och melankolisk när jag egentligen har snurrat runt hela morgonen och känt lyckorus ända ut i fingertopparna.
