oh caroline.

(Pizzan tillägnar jag Julia Dahlin och alla hennes läsare.)

Då det var torsdag och jag tillbringade några timmar med Mimmi som nyss blivit ballerina. Dansar runt i trikåer med en flygel i samma rum och kallar mig drömmare.
Och ibland drömmer jag om att vara precis som hon.

Tror jag håller på att bli sjuk och mår helt plöstligt inte lika bra. Får ett mail där det står att jag ska bli upphämtad i en bil som ska köra tills bensinen tar slut och låta stället vi stannar på bli till vår hemliga plats.
Helt plötsligt mår jag väldigt mycket bättre.

Känner att ingen vill läsa om hur lycklig jag är, för det alla egentligen vill läsa är ofta om något miserabelt. En självbiografi om en dålig uppväxt. En kris. Eller om olycklig kärlek. Tyvärr kan jag inte ge er det. Det enda jag kan ge är det jag känner och just nu går jag runt och nynnar och sjunger mest hela tiden. Tar några hopp på isiga januarigator och hoppas att ingen ser fastän jag egentligen hoppas att alla gör det. Att alla ser att man kan må såhär. Ligger och funderar på nya, fina adjektiv jag kan använda för alla som finns använder jag hela tiden. Lyssnar sönder låtar som tar mig iväg till varma händer och drömmar och hoppas att jag skriver sönder hundratals dagböcker för så jag känner nu vill jag känna resten av livet. Och det jag skriver nu kommer inte vara miserabelt. Alls. Så alla ni som vill åt det kan jag bara säga en sak till.


Förlåt.

För en vecka sedan besökte jag min vän i Göteborg. Hon bjöd på te som vi drack från sänkanten medan vi pratade om allt som går att prata om ungefär. Sedan tittade jag på film medan hon sov, gick vilse i lägenheten, skrev ett litet meddelande i en bok och skulle precis försöka sova när hon vaknade igen. Då pratade vi några timmar till och sa adjö till natten liksom natten efter det, då den dansades bort istället tillsammans med massa fina. Tills vi gick ut och yrde iväg i snöstormen och var påväg att förfrysa i någon snöhög någonstans.

Känner för att skriva upp alla fina ord jag kommer på och sätta ihop dem till en mening. Ungefär så bra känns allting just nu. Speciellt efter en helg i Göteborg tillsammans med min bästa vän, en bra bok, och långa efterlängtade telefonsamtal.

En pojke drömde att jag dog inatt och kanske gör jag det, för jag har vänt på dygnet och vet snart varken ut eller in. Jag vet bara att det är är så fint att ligga i sängen och läsa gamla dagboksinlägg från ljuset av en sänglampa medan Beatrice sitter vid mitt skrivbord och får lyssna på utvalda berättelser. Så fint att bara vara i mitt rum, sjunga med i samma låttexter och skratta bort några minuter i takt med att mer snö lägger sig till ro utanför.

Idag har jag skrivit långa mail på flera sidor som jag inte tänker skicka. Sedan har jag gjort tusen andra saker som jag inte tänker säga. Nu ska jag snart äta soppa och bli varm i magen och hoppas att vinden tjuter runt husknuten inatt med så att jag kan vara vaken och fundera på värdsliga saker jag kan skriva i tusen nya mail som jag inte tänker skicka de heller.

Tänkte att det kanske var dags att publicera alla bilder från nyår idag för jag är på gott humör och känner mig lyckligast i världen. Ser fram emot imorgon fastän jag inte ska göra ett dugg. Och torsdag. Och fredag. Och nästa vecka. Och våren. Och sommaren.
Känner för att rulla runt i sängen och skratta, för jag vet liksom inte riktigt vad det är med mig.

"Drick en kopp kaffe" sa fina Carre som redan hade druckit två. Sedan sa hon att nätter är fina och att det är under den tiden hon är som mest kreativ. Åh, tänkte jag och reste mig upp för att köpa en kopp.
Och än så länge har natten varit väldigt bra. Nu väntar jag bara på att kreativiten flyter ut i fingertopparna och får mig att skriva en bok eller något annat fint och enkelt. Typ.

Har börjat skriva dagbok igen och det gör jag bara om jag är väldigt ledsen eller tvärtom. Fick ingen sittplats på tåget förut och fick istället sitta på en blöt trappa som folk hela tiden envisades med att vilja gå fram och tillbaka på och därmed blöta ned ännu mer. Det var inte bara jag som satt där utan tre tonårskillar som sa att Eddie Meduza var bättre än Elvis, spelade hans låtar alldeles för högt och kompletterade ytterligare med att säga att den bästa meningen i en utav låtarna var "att när helgen kommer blir vi fulla som svin". Jo tack, och nej tack, och tack och hej, tänkte jag och gick därifrån. Kom ändå på mig själv med att känna mig gladast i världen. Gick på glashala gator och tänkte att jag gillade att gå där. Åkte spårvagn förbi alla möjliga ställen och tänkte att jag gillade att sitta där. Sitter på min säng och tittar på julstjärnan i fönstret och tänker att jag gillar mycket just nu. Men jag vet att det är för att allting har samma utgångspunkt.