Förlåt.
Känner att ingen vill läsa om hur lycklig jag är, för det alla egentligen vill läsa är ofta om något miserabelt. En självbiografi om en dålig uppväxt. En kris. Eller om olycklig kärlek. Tyvärr kan jag inte ge er det. Det enda jag kan ge är det jag känner och just nu går jag runt och nynnar och sjunger mest hela tiden. Tar några hopp på isiga januarigator och hoppas att ingen ser fastän jag egentligen hoppas att alla gör det. Att alla ser att man kan må såhär. Ligger och funderar på nya, fina adjektiv jag kan använda för alla som finns använder jag hela tiden. Lyssnar sönder låtar som tar mig iväg till varma händer och drömmar och hoppas att jag skriver sönder hundratals dagböcker för så jag känner nu vill jag känna resten av livet. Och det jag skriver nu kommer inte vara miserabelt. Alls. Så alla ni som vill åt det kan jag bara säga en sak till.
Förlåt.
