oh caroline.

Har jag berättat att jag har åkt till Paris?

Det har jag nämligen. Packade en alldeles för liten resväska med alldeles för få plagg och alldeles för många böcker av olika slag som jag kan skriva i och läsa ut. Jag vet liksom inte hur länge jag ska vara borta eller vad jag ska göra här, och förut träffade jag en fransk gammal gubbe med alldeles för liten kropp och alldeles för stora skor som satte sig bredvid på den alldeles för slitna parkbänken. "Du är ju inte klok" sa han när han frågade vad jag gjorde. Sitter på parkbänkar, ritar, läser, skriver och pratar med främmande fransoser.
Klok, klokare, klokast. Kloak. 




Några timmar senare satt jag fortfarande kvar och gubben hade förts bort utav sina förstora skor någonstans i en alldeles för stor stad. Nu ser jag honom aldrig mer, tänkte jag när jag såg honom försvinna. Försvinna, försvunnit, försvann. Tänk vad många människor man ser och aldrig ser igen, tänkte jag några sekunder senare.
Vad tänker du på? Sa en ny fransos med lockigt brunt hår i en alldeles för omodern frisyr. Först på franska men när jag bad honom översätta gjorde han det.
På människor som försvinner, svarade jag.
Är du rädd för att jag ska försvinna? frågade han och fick mig förbluffad. Förvånad. Förundrad. Fängslad.
Varför skulle jag vara det? Jag vet inte vem du är. Knappt hur du ser ut. Och kommer antagligen inte sakna dig.
Säg inte det. Följ med om du aldrig vill räkna in Paris till det som försvann, sa han då och började gå. Och jag följde efter. 


 
Och nu, när klockan börjar närma sig midnatt och övergå till min andra dag här kan jag säga att jag är glad över att jag gjorde det.
Min nyfunne fransos tog med mig till undangömda caféer där vi åt nygjorda baguetter och drack nybryggda rykande koppar kaffe och jag satt lutad mot en vägg med benen utrsträckta på bänken framför mig och såg på när han rullade sina nyinköpta cigaretter som sakta fördes till munnen och bildade rökiga moln jag svepte in mig i. Helt plötsligt blev allt förutom Paris dimmigt.

Vad brukar du göra? frågade han och undanröjde en del av det dimmiga.
Vad menar du?
Jag tänkte nämligen att när du är här ska du bara göra saker du inte brukar. Du tycker om mjölk i kaffet, am I right?
Ja.
Från och med nu dricker du det svart.
Okej, sa jag.


Vi snodde frukt på en marknad och jag sprang snabbare än jag någonsin gjort. Röda, blanka äpplen som vi beslöt oss för att försöka rulla mellan alla främmande fransosers fötter på kryllande torg.
Köpte en flaska vin mitt på dagen och drack direkt ut flaskan lutad mot en trygg stam i en otrygg park. Badade i fontäner. Hjulade oss igenom folkmassor. Drack varm choklad från sugrör med ihopsnurrade armar.
Snurra, snurrade, snurrat. Snurrig.



Varför valde du att åka hit? frågade han när stjärnorna började komma fram tillsammans med tröttheten.
Jag vet inte. Jag bara åkte. Svarade jag och såg en stjärna blinka till. Kanske för att jag tycker om Amelie. Kanske för att den senaste fransosen jag mötte tog tag i min arm i en mataffär någonstans i Australien och sa "I just wanna say that I think you are beautiful". Kanske för att jag trodde att ni fransoser var vänliga. Eller kanske för att jag var världens lyckligaste i det land jag fick höra det i. Lycklig, lyckligare, lyckligast. Lyckosam om att få vara det.

Flyr du från något?
Snarare flyr till något. Att vara hemma är som att pussla ett pussel jag inte riktigt får ihop.  Och vissa viktiga delar kommer att försvinna så småningom.
Ihop, ihop, ihop. Isär. Även om det bara gäller några månader.