One of us is gonna die young.
Vi hade familjestund i morses. Men inte vilken familjestund som helst utan vi skyfflade grus till vårt altanbygge, och helt plötsligt var det som att vara tillbaka på fälten några mil ifrån Melbourne, plockandes tomater under den varma solen. Det var hemskt. "Jag känner mig som en jude" sa jag till Bea som tittade på mig och skrattade när jag klumpigt satte spaden i grushögen. "Om du skulle varit det, hade de skickat dig till gaskammaren direkt" svarade hon och satte igång hon med. Tillslut låg hon på gräsmattan. Alldeles utmattad. Det hade gått två minuter. "Jag har ont i magen" sa hon och gick in. Kvar var jag och berget av gråa stenar, och pappa tyrann som gång på gång tjatade om att jag var alldeles för långsam. Skynda på. Kom igen nu. Din mamma är bättre. Vad gör du egentligen. Mer grus på spaden! Hujedamej.
Har ni inte kommit längre? Kom Bea ut och sa, och gick sedan in och la sig igen.
Efter ett tag var min blick glasartad. Med en hink i handen stod jag still och bara stirrade. Vad tänker du på? var det någon som sa utan att jag la märke till det. Jag kom inte ihåg hur jag hade hamnat där jag stod. Min hjärna var grå. Det enda som fanns där innne var ett ord som ständigt repeterades. Grus. Grus, grus, grus, grus, grus.
