work, work.
Jag har inte riktigt berättat att jag har fått jobb. Numera jobbar jag i tre skobutiker ungefär sisådär, och dränks av alla skor jag vill ta med mig hem och gömma under täcket. När jag inte dränks bokstavligt talat, så som igår då jag skulle sköta allt snabbt och smidigt.
Tanken var fin. Men snabbt och smidigt gick det inte. Jag sprang runt nere på lagret som en antilop och försökte hitta det par jag letade efter medan jag kunde höra ekot och vibrationerna av kundens trampande sko mot golvet över mig, samtidigt som tillhörande hand trummade med långa naglar mot ett bord. Heh, tänkte jag, och sprang runt ännu mer. Tillslut hittade jag det par jag var ute efter och riktade in mig på trappan upp mot affären igen och allt gick som i slow motion och jag kände mig som världens lyckligaste.
I en annan del av lagret stod en svajande hög med skokartonger. En hög som balanserade relativt lugnt och stabilt. Tills jag kom springande. Och min armbåge. Med en vind av damm som yrde efter mig. Jag vet inte hur det gick till men några sekunder senare förvreds mitt ansiktsuttryck och jag fick tjugo stycken rosa-blinkande barnskor över mig. Även det i slow motion.
Numera är sömnen som bortblåst. För varenda gång jag blundar ser jag alla rosa skor som ligger där på golvet. Blink. Blink. Blink.
