oh caroline.

Kan inte gå normalt på gatorna längre för jag har olika låtar i huvudet hela tiden som får mig att vilja hoppa. Hoppa omkring och hoppa runt och hoppa upp och ned även om den som får mig att hoppa har hoppat över till andra sidan jordklotet medan jag bara hoppar över till en annan blogg och lämnar den här som en parantes någonstans. Men snälla, hoppa inte över mig utan hoppa istället med mig till dear-caroline.tumblr.com.

Det var som sagt helg och jag dansade sönder mina strumpbyxor och poserade glatt på hundratals kort tillsammans med Johanna. Och jag var glad, glad, glad speciellt för att få vakna bredvid min bästa vän på söndagen även om jag var väldigt trött men inte tröttare än Julia som vi gick hem och kidnappade och drog upp ur sängen för att ta med på brunch.

Och den här veckan skulle jag jättegärna uppskatta om det var jag som blev uppdragen ur sängen för min klocka ringer halv sex varenda morgon och tar med mig till en intensiv dag i Karlsborg. Och helst skulle jag även bli kidnappad för brunch. Inte för att sitta i en bil.

Dansade förbi en helg bland villafester, spårvagnar och bruncher som varade hela dagen.

Har delat säng med två fina vänner och tittat på "I rymden finns inga känslor" som var hur fin som helst och fick mig att gråta två gånger ungefär. "Grät du?" sa Carro och Anna när jag berättade det i slutet. Ja, sa jag. Den var fin, sa jag sen. Jaha, sa de och skrattade. Och det gjorde jag med. Mest för att jag är så blödig. Tur att jag inte gråter i verkligheten så fort något är fint. Det vore lite jobbigt. Speciellt såhär års när jag är kär och allt är som en fin sång ungefär. Skulle få slut på tårar, vätskebrits och tillsist torka ut och livet skulle kännas som att jag alltid levde i öknen förutom kylan överallt som skulle ta mig tillbaka till mitt rum här i Sverige som också är ganska kallt.

På vägen hem satt jag i en bil som däremot var varm trots kylan utomhus och njöt för det finns nog inget bättre, speciellt inte när alla gatlyktor är tända och det är mörkt ute. Helt plötsligt såg jag en man som gick på en trottoar en bit ifrån. Alldeles, alldeles ensam med stora hörlurar på huvudet och med resoluta steg. Helt plötsligt sträckte han ut händerna i luften och gjorde ett trumsolo. Jag skrattade till, blundade och undrade hur många som har sett mina danssteg som jag brukar ta på mörka vintertrottoarer under skenet av alla tända gatlyktor. Alldeles, alldeles ensam med hörlurar på huvudet och med resoluta steg.

Ritar mig igenom nätter och hittar på sagor om lustiga farbröder som åker på äventyr ihop. Fantiserar och ritar och fantiserar om igen, så mycket att det slutar med att jag tror att de finns på riktigt. Tillslut ligger de i pappersformat på skrivbordet som jag tyst viskar godnatt till från min säng på andra sidan av rummet och hoppas att de hör mig.

Har läst ut alldeles för många böcker den här helgen när jag egentligen inte vill vara någon annan än mig själv just nu.

Sätter upp håret i en strikt tofs och känner mig som en rysk ballerina till musiken från ett par sprängda högtalare. Tar några näpna steg i mitt stökiga rum och funderar på att ta några till, eller flytta till Moskva och dansa med herrar i pälsmössor som dricker vodka istället för vatten. Sätter mig på sängen och trär en egen pälsmössa över huvudet istället och tänker att det får räcka så.

Något av det bästa jag vet är att åka bil, och igår förvandlades dagen från medioker till magisk pågrund av att jag fick sitta i ett framsäte i en rullande bil omsluten av mörkret utanför. "Det är första gången jag ser Caroline skratta på hela dagen" sa mamma när jag kom tillbaka hem, och det var alldeles riktigt, för just precis då kände jag mig lyckligast i världen.






Precis som idag för en vecka sedan för då lånade vi en bil och åkte till Marstrand. Där fick vi sällskap av en katt och tillsammans gick vi runt bland alla små hus vid havet, tills vi satte oss i bilen igen och lät lyckan rulla runt i mig tillsammans med däckens rullning utanför.

Sitter på mitt rum och lyssnar på Belle and Sebastian och funderar på att vara vaken hela natten. Ligga på golvet och skriva dagbok tills den tar slut och börja på en ny för just nu har jag så mycket som borde bli bokstäver. Som förra måndagen tillexempel. Då delade jag täcke, vaknade och vilade huvudet på ett bröst. Blev lämnad ensam av en man som inte bara lämnade lägenheten utan lämnade en teckning på ett bord som i sin tur gjorde att hjärtat lämnade sin plats och tog en hiss upp till huvudet och flätade in sig med alla tankar som lämnade allt annat utom sju bokstäver.

När dagen lämnat plats åt kvällen kom han tillbaka med en ros i handen och tillsammans lämnade vi lägenheten och delade på en flaska vin och god mat i ett hörn av en restaurang.

Jag har knappt tagit några kort, sa jag och tittade ut genom fönstret.
Då gör vi något åt saken, sa Jonatan och så gick vi ut och gjorde det.









Sedan gick vi till Fotografiska och såg alldeles för lite för att vi fikade alldeles för länge, men jag köpte två planscher som ska bli tavlor och var glad ändå. Trots att vi fick springa till tåget och vinkade ett hastigt hejdå från ett mörkt tågfönster.