You crack me.
Ligger fortfarande kvar i sängen. Har konstigt nog fortfarande kramp i hjärtat. Fysiskt, inte psykiskt. Kanske är det en protest mot att jag drömmer och fantiserar för mycket. Eller för att jag är stressad. Men hur stressad kan man egentligen vara när man har legat under ett täcke hela dagen och känt sig bekymmerslös. Jag vet inte.
Himlen utanför fönstret är min enda verklighetsuppfattning och den är alldeles vit och smälter ihop med alla snöiga hustak så allt jag ser när jag tittar ut är ett vitt sken. Ett vitt sken som snart tas över av mörkret. Men det stör mig inte. För jag ligger här. Och drömmer. Och fantiserar. Och struntar i allt annat. Skriver texter som blir deppiga fastän det inte känns som att jag är det. Jag mår ju bra. Ja, förutom krampen då.
