Alla dansar. Utom jag.
Jag stannar hemma och har en kväll för mig själv. Det ska bli fint, tänkte jag nöjt tidigare idag. Det blev det inte. Det blev ensamt. Jag sitter på en soffa och lyssnar på sorgsna stråkar och vet inte vad jag ska göra. Jag hade föreställt mig själv sittandes på soffan, drickandes te och bara njuta av livet. Så blev det inte heller. Jag gjorde te som blev för starkt. Nu har jag ont i halsen. Jag försökte skriva dagbok men letade förgäves efter en penna. Jag försökte städa men det blev stökigare. Nu vågar jag inte göra någonting. Bara sitta här och hoppas att jag snart somnar, till ljudet av stråkarna som för varje drag kommer med ett meddelande. Alla. Har. Kul. Utom. Du.
Om ändå klockan kunde spolas fram sisådär fem timmar då alla uteställen stänger och min ensamhet skräms bort till ett avlägset ställe där den stannar. Stannar - tills jag kommer på någon dum idé nästa gång.
