oh caroline.

Vill gå ut och göra snöänglar i mörket men det är så mycket finare om man är två.

På kvällarna är träden fulla av rimfrost och på dagarna är det jag som är det. I varje fall idag för det är snöstorm och alldeles, alldeles fruktansvärt kallt.

"Idag för ett år sedan blev jag utelåst utav dig och Johanna så jag spenderade natten på ett tak med Filip och hans vänner, drack alldeles för starkt te och såg på stjärnorna istället. Minns ni det?" sa Julia igår och fick det att dra ihop sig i magen. Ja, jag minns. Och här kommer en resumé av december. För ett år sedan.



- Svenskar? Vände sig en blond tjej om och sa när jag och Johanna gick en arrangerad Beach Walk bara några timmar efter att vi landat i Australien.
- Jaa. Svarade jag med en suck, för vi hade träffat alldeles för många svenskar redan i Indonesien.



Den blonda tjejen hette Julia, hade landat en dag före oss och tog med oss till  en spelning som "DJ Shipwreck" eller Luke som han egentligen hette hade på ett ställe samma kväll.



Det visade sig vara maskerad och alla var fantastiska.



Vilket även Julia var. Så vi blev en trio och gjorde allt ihop redan från början. Allt från att skriva vykort på golvet i vårt hostel..





Till att dansa oss igenom Sydneys alla nätter.






Och jag kom på den konstiga idéen att jag skulle prova alla kepsar jag kom åt. Vilket jag gjorde ända fram tills det nya året.




När vi var trötta på att bo på hostel for på lägenhetsjakt över hela staden och funderade på att bo med allt från höga, stökiga fransmän till konstiga kineser. Uppgivet satte vi oss ned och fikade - och inte visste vi då att vi satte oss på caféet nedanför vår blivande port.



Den tolfte december flyttade vi in i en lägenhet precis vid Hyde Park. I samma stund formade någon ett hjärta över vårt lägenhetshus från ett flygplan.



Och helt plötsligt hade det blivit vi tre mot världen.




Vi fick en vän som hette Henrik som hälsade på och sov över ibland.



Det var nu vi blev beroende av att äta pannkakor.



Och att springa över och köpa Soft serve från Hungry Jacks rakt över gatan.



Vi blev även beroende av balkongfester som ofta höll på halva nätter med ljuset av alla skyskapor runt omkring.



Och sist men inte minst - av goon. Fyra liter billigt vin som tog slut efter bara någon kväll.







Sedan fick vi fina grannar också. Ett killgäng som man alltid mötte i hissen eller vid poolen när man inte ville träffa någon alls. En kväll bjöd vid dem till en av våra balkongfester och fick stå ut med Håkans stirriga ögon under flera timmar. Det ångrade vi lite i efterhand.




Och det gick nog inte en dag utan att vi skrattade så att vi vek oss.




Men vi satt inte alltid på balkongen om kvällarna. Utan väldigt ofta hade vi utomhusfester på gräsmattor i parker och på stränder.







På söndagar brukade vi gå till Hugos för att äta pizza och dricka billiga drinkar.



Och det var under en kort period man såg såhär spinkig ut i en spegel. (Och så spinkig har jag väl aldrig varit egentligen heller. Men man kom bara längre och längre ifrån det för varje dag som gick.)






En dag i december kom de holländska pojkarna vi träffade på Bali (och som vi var/är lite förälskade i) till Sydney och hämtade upp oss i deras van och åkte upp på ett berg högt över havet. Där lyssnade vi på musik, pratade bort en eftermiddag och bjöd dem på fest under kvällen.



Lucia-föreställning i Svenska Kyrkan.






Vi träffade inte bara på massa nytt folk. Utan även kackerlackor, possums och tusentals fladdermöss.




Det finns så galet mycket fint att berätta, men jag vet inte riktigt hur jag ska få ihop allting. Och helst av allt vill jag låta bli att tänka på det för då förstår jag inte vad jag gör hemma. Vad tusan gör jag här, när jag kan ha den bästa tiden av mitt liv någon annanstans i världen. Någon annanstans, med de finaste vännerna man kan hitta.
Och det här är bara en liten del av december.

Tog ett tåg hem och såg Göteborg försvinna tillsammans med solen. Alla gatlyktor såg ut som prickar av glitter tillsammans med snön och jag lyssnade på samma låt om och om igen och delade plats med två gubbar med kostym och portfölj. Jag satt där och log och ville bara gå fram och dra upp deras mungipor och dansa runt i varenda vagn. Dra upp alla från deras säten och ha världens tågfest ungefär. Men så somnade jag och drömde om alltsammans istället.

Jag känner mig som om jag var gjord av porslin som snart börjar spricka i kanterna. Vill fly någonstans men vet inte vart. Eller jo. För just nu vill jag iväg till Italien. Lära mig italienska, träffa människor som heter Spaghetti i efternamn och springa runt och knycka klasar av vindruvor på stora fält. "Du är en sådan drömmare" sa mamma förut när jag berättade det. Drömmer gör man när det aldrig inträffar i verkligheten, tänkte jag. Vad kallar du mig om jag rymmer dit och blir en del av det?

Vad gjorde vi egentligen. Jag vet inte riktigt vart jag ska börja, så jag låter bli. Kanske är det bäst med tanke på att vi var två minuter ifrån att missa både planet dit och hem så alla detaljer kanske borde hållas hemliga. Men att vi skrattade bort dagarna, satt på pubar om kvällarna och sov sked om nätterna - det borde sammanfatta en hel del.

Hemkommen från England för tjugofyra timmar sedan och ligger i ett badkar och lyssnar på musik. Pratar engelska och sjunger lite halvhögt för mig själv och har utsikt över mina tår mittemot. Önskar att det var en fin brittisk pojke som satt där istället så kunde vi viskat små ekande engelska ord och sjungit med i texterna tillsammans. Får väl vara tålmodig och vänta några år. Vänta tills jag bor i England och allt det är sant. Ungefär.

Packar förstrött i några stressiga minuter och det känns som att jag inte har med mig någonting. Men ändå alldeles för mycket. Tar ett flyg till London med två utav mina vänner en kall tisdagsmorgon, så vi ses på fredag!

Det var lördag. Och jag var på musikfest och ölfest och tvåmannafest hemma hos en blivande rockstjärna. Satt på en soffa och delade värmande filtar på en kall balkong medan låt efter låt spelades i bakgrunden. "Gud vad bra vi har det" sa jag och fick en nick tillbaka från ett huvud över en halvknäppt flanellskjorta.

Så vad gjorde jag. Promenerade ute på gatorna som börjar bli vita igen. Köpte ett fotoalbum med snöflingor i håret och pysslade bort fredagskvällen under en dov lampa på mitt golv.

Har tappat bort mina nycklar och lite allt möjligt. Vet inte riktigt vart jag ska börja leta för att hitta allt igen. Struntar istället i det och längtar lite till nästa vecka. Och tar några blygsamma danssteg i mitt ensamma rum.

Idag för ett år sedan.
Då kysste jag en pojke farväl utanför mitt hus och begav mig mot en resa över hav och land. Tillsammans skulle jag och min bästa vän Johanna göra karriär i Australien. Men innan det var vi tvungna att vila upp oss, och Bali blev vår destination. En destination som började med att engelsmannen Robert, som satt i flygplansstolen bredvid min, började diskutera stjärnor och stjärnbilder och slutade med att han strök mig över armen. "Hur ska den här resan bli" tänkte jag och ville rymma därifrån. Men resan visade sig bli alldeles underbar.

Vi åkte moped bakom fransmän och holländare. Mot Bintang och solnedgångar. Gick på cermonier. Badade i helande källor. Delade säng och vilade upp oss. Träffade Garett som var en tjock amerikan som gillade att prata. Och köpa prostituerade indoneser. Plockade vindruvor ute på fält. Blev uppraggade av apor ute i djungeln. Letade efter delfiner till havs i soluppgångar. Åkte puttrande båtar. Snorklade bland färgglada fiskar. Åkte färjor till olika öar. Yrade omkring på nätterna. Drack alldeles för många gratisdrinkar. Hade alldeles för många efterfester vid poolen. Såg alldeles för många råttor och ödlor. Fick alldeles för många kallsupar av det salta vattnet. Men var också omgivna av tropiska regn och varma nätter. Syrsor och musik och balkonger fulla av kuddar. Och aldrig har jag velat åka tillbaka lika mycket som jag har velat idag.



Johanna, Caroline och Robert. Hm.