oh caroline.

Inatt drömde jag att jag cyklade till Holland för att plocka tulpaner. Men framförallt för att hälsa på. Inatt kommer jag nog att drömma om Håkan för just nu ligger jag i en nybäddad säng och bara lyssnar. Lyssnar och tänker att det snart är ett år sedan vi lämnade Sverige. Ett år sedan vi satt i en bil högt över havet vid Bondi beach. Kylan och vintern kommer bara närmare och jag vill inte. Vill inte vara med.

Klockan är nio och jag ligger ihopkrupen i sängen och lyssnar på The Smiths. Det är grått och regnigt ute och om jag skulle få min önskan uppfylld hade jag legat här hela dagen. Druckit te under ett täcke och bekantat mig med Haruki Murakami och hans romaner.

Masthugget. Lördag. Sextonde oktober, halv åtta på kvällen. Överraskningsfest  för Julia Dahlin.


Det var lite som "halv åtta hos mig" och bjöds på fina förrätter.


Sen kom hon. Julia. Jullan. Puj-puj. Alldeles försent och redan lite berusad. Och vi hoppade fram bakom ett hörn.


Ida är väldigt övertygande när det gäller att se överraskad ut även om det inte var hon som skulle bli det egentligen. Fast det är väl inte så konstigt att man reagerar såhär när man får en kamera riktad mot sig och tror att det är massa åskblixtar i hela rummet. Eller?



Sedan var det dags för middagen.



Och efterrätt tagen direkt från programmet. Galet god dessutom. Precis som allt annat.



Kvällen gick alldeles för fort men natten fanns kvar och den tog vi vara på. Jag skulle åka hem men stannade kvar och dansade bort den istället.


Tillsammans med Johanna. Och ni ser ju hur glad hon var över det.

Hösten brinner och jag åker ett tåg hem som är så trångt att den läskiga killens lår bredvid bränns mot mitt. När jag väl kommer hem kan jag inte sitta stilla och hoppar runt i rummet istället. Vet inte varför men egentligen är allt så knäppt och ofattbart just nu så det är inte så konstigt att jag inte förstår. Någonting. Vill inte inse allvaret men vet ändå att det är det, medan du mest tror att det är en lek, och jag önskar att jag också kunde låtsas. Istället lyssnar jag på Devendra som sjunger "I feel just like a child" och hoppar runt ännu mer. För barn har inga bekymmer och då tänker jag inte heller ha det. Även om det innebär att jag kommer leva i en låtsasvärld i fortsättningen. Ridån har dragits igen, och förlåt, men du får nog inte komma in bakom kulisserna. Inte än på ett tag. Även om jag hemskt gärna skulle vilja släppa in dig.

Idag har jag inga planer. Alls. Men solen skiner och jag skulle vilja ta på mig en halsduk, en tjock kofta och klättra i alla fina träd som är färgade av årstiden. Vem vet. Kanske har jag oanade talanger och är släkt med Tarzan och kan slänga mig mellan träden som om de vore lianer. Då kan jag bli cirkusdansare och åka på turné runt hela världen och visa upp min talang. Utvecklas och tillslut kunna gå på lina i någon korsettliknande utstyrsel, med ett paraply  i ena handen, rida på elefanter och sluka eld. Eller nåt. Eller så har jag bara väldigt bra fantasi.

Promenerar bort kvällen tillsammans med Anna och går runt halva staden. Säger hej då och promenerar ännu mer tills jag får ont i hjärtat och vänder om igen. "Om någon slår mig nu lägger jag mig ner och ger upp" tänker jag och spejar framför mig i mörkret. För kanske dämpar den fysiska smärtan det som gör ont inuti.

Jag tycker om ensamhet men mest när man har valt den själv. Inte när planer snurrar runt, runt och sen förbi. "Man märker när du är deppig, för du är den som alltid är glad" fick jag höra förut och vad gör man. Vad gör jag. Jag snurrar in mig i min bok istället som inte längre är en bok utan en självbiografi även om många detaljer inte stämmer. Varenda liten känsla och beskrivning är på pricken och jag vill att den ska vara förevigt även om den skrämmer mig.
Hon skrämmer mig och jag skrämmer mig för på något vis tror jag att vi är sammansvetsade och samma person. Jag vill bara inte veta hur den slutar.

Virar in mig i en halsduk och stryker på rött läppstift framför spegeln fastän jag inte ska någonstans. Stryker fram och tillbaka och ser läpparna färgas röda. "Jag ska ju inte på bal eller så" tänker jag, tar ett papper och skrubbar bort det. Tar fram kameran och skäms över att jag aldrig kommer sluta att ta kort i speglar.

Tittar på Lite sällskap, önskar att jag hade det och sminkar mig ännu mer i pauserna. Får tillsist sällskap av en rysk prostituerad som förvånat blinkar mot mig i spegeln. Jag gillar det, skriver Johanna, medan jag biter mig hårt i läppen och ser dem färgas röda igen.

Gamla bilder på min snygga vän.

"Någon som vill luncha idag?" tänkte jag skriva på en skylt i kassan och kände att jag behövde lite sällskap. Men det skrev jag inte och kanske var det bra för vem vet vem jag kunde bli sittandes med en hel måltid. Istället träffade jag Caroline i rulltrappan som fick bli min middagsdejt och bättre kunde det nästan inte bli.

Blundar och komponerar ihop texter när jag inte kan sova, texter som fastnar i mörkret och försvinner så fort det blir ljust igen. Vill skriva något bra men allt jag kan tänka på är bara trams så jag sitter här, på en stol i ett rum med blåst utanför fönstret, och luktar på mitt hår som är så långt att jag snart kan vira in mig i det. Klipper det lite i smyg framför spegeln och tänker att ikväll ska jag försöka locka det. Locka till mig lockar som mitt hår är immun mot och inte vill ha något med att göra. Så jag sitter här, på en stol i ett rum, och håller tummarna. Håller tummarna för att det är någon som tycker att den här texten var värd att skriva för jag förstår inte ett dugg. Förstår framförallt inte varför den låter så sorgsen och melankolisk när jag egentligen har snurrat runt hela morgonen och känt lyckorus ända ut i fingertopparna.

Jag har inte riktigt berättat att jag har fått jobb. Numera jobbar jag i tre skobutiker ungefär sisådär, och dränks av alla skor jag vill ta med mig hem och gömma under täcket. När jag inte dränks bokstavligt talat, så som igår då jag skulle sköta allt snabbt och smidigt.

Tanken var fin. Men snabbt och smidigt gick det inte. Jag sprang runt nere på lagret som en antilop och försökte hitta det par jag letade efter medan jag kunde höra ekot och vibrationerna av kundens trampande sko mot golvet över mig, samtidigt som tillhörande hand trummade med långa naglar mot ett bord. Heh, tänkte jag, och sprang runt ännu mer. Tillslut hittade jag det par jag var ute efter och riktade in mig på trappan upp mot affären igen och allt gick som i slow motion och jag kände mig som världens lyckligaste.

I en annan del av lagret stod en svajande hög med skokartonger. En hög som balanserade relativt lugnt och stabilt. Tills jag kom springande. Och min armbåge. Med en vind av damm som yrde efter mig. Jag vet inte hur det gick till men några sekunder senare förvreds mitt ansiktsuttryck och jag fick tjugo stycken rosa-blinkande barnskor över mig. Även det i slow motion. 

Numera är sömnen som bortblåst. För varenda gång jag blundar ser jag alla rosa skor som ligger där på golvet. Blink. Blink. Blink. 

Fördriver dagar med att jobba i skobutiker och nätter med att läsa böcker. Om Timotej som tycker att allt känns som glasbitar mellan sina tår och kysser pojkar med brutna nyckelben som sticker ut och lägger sig lite i vägen när de kramas. Pojkar med långa ögonfransar som alla problem fastnar i och försvinner, och får det att kännas som flaskpost varenda gång de pratar.

Tillbaka till verkligheten och cyklandes hem i mörkret. Rosiga kinder av kylan och varm i magen av soppan jag åt i Göteborg tillsammans med fina, fina Johanna. Tända ljus och en kopp te som jag inte ens fick smaka på för att tiden flög iväg och det skulle även tåget göra om vi inte sprang. Så det gjorde vi. Och nu sitter jag på en stol i mitt rum och vill springa igen. Typ springa tillbaka och krama henne så hårt att hon måste hämta andan efteråt.