oh caroline.

I två nätter har min fina vän Anna varit här och hälsat på. När jag var tolv fick jag en lapp utav henne på spanskalektionen där hon frågade om vi skulle träffas någon dag. Det gjorde vi och blev bästa vänner. Idag har jag däremot fått andra lappar utav kunder i kassan. Det är grejer det.

Jag har haft världens finaste vecka. Bara så att ni vet. Och bara så att ni vet så älskar jag kusten. Just därför att man kan sitta på klippor tills solen går ned och se glittret i vattnet glittra ikapp med allt runt omkring. Det har jag gjort den här veckan. Och dansat omkring, druckit te i fiskebodar om natten och sprungit till jobbet alldeles, alldeles för många gånger.

Jag har jobbat inatt. Gått i sömnen och försökt hjälpa alla kunder som har funnits i rummet och försökt handla. Bea vaknade av att jag stod och försökte hitta knappar till kassan på väggen vid hennes säng. Heh. Ibland tror jag bestämt att jag har någon psykisk störning.

Jag är så trött att jag inte kan tänka för idag har jag jobbat ihjäl mig. Men jag har även gömt mig för regnet i busskurer, försökt fånga regnbågar och fått fina skickade ord. Kanske får det mig att somna inatt, men det vore ett mirakel. Sömnen verkar vara lika långt bort som att lyckas nå slutet av regnbågen.

Jag har fått en rumskamrat. Hon heter Mimmi och är väldigt fager. Ligger i sängen bredvid och fnissar med mig om natten då hon egentligen behöver sova och säger frustrerat att hon skulle vilja linda in hennes hjärna i taggtråd, täppa igen öronen med cement, klistra igen ögonen med superlim och ta på sig en tvångströja vilket fick mig att fnissa ännu mer.

Jag har flyttat. Inte långt utan bara en trappa upp, till mitt favoritrum som får mig en smutta förtrollad. Sist jag bodde här var förra våren, då jag delade säng och sträckte ut huvudet genom fönstret och pratade med min fina vän Mimmi som bodde i rummet intill och gjorde likadant. Då var det vår i luften men nu är det regn. Därför ska jag snart sträcka ut min hand och försöka att fånga några droppar. Försöka att fånga det sista utav denna fina måndag.

Mina trogna besökare var här förut. Tur var väl det för jag var sugen på öl och de hade en bil som tog oss till godispåsar och gröna glasflaskor. Sedan satt vi på altanen och skrattade ikapp och det fick mig att må bra i hela kroppen, tills solen gick ned och det blev kyligt. Kylan kunde dock inte nå mig för jag var alldeles full av sommarkänslor som hjulade runt, runt, runt i mig och gjorde mig alldeles snurrig. Och jag hoppas att minnet av den här dagen får mig att snurra runt många, många gånger till.

Strunta i att åka dit. Du vet att du inte kommer att ångra dig. Här kan vi ju bada i iskallt vatten, dricka varm choklad och steka korv efteråt. Svepa in oss i stekoset, ta på oss ett par jeans med korviga strumpor under och dansa runt, runt, runt genom hela juni. Allt sådant som du älskar. Fira midsommar på något hörn, dricka kraftdryck och sova jämsides. Jag lovar att dansa till den här och den här låten för dig om du stannar.

Men åk bara. Gör det! Tönt.

Okej, jag kanske överdrev lite igår. Men vad tusan gör det när det inte händer så mycket och alla är ute och dansar hemma medan jag går och lägger mig innan midnatt.

Min cykel har vält två gånger ikväll. Det kan inte bero på att det blåser så mycket att alla stolar på altanen har gjort detsamma. Det kan bara inte det. Det måste vara för att någon är ute efter mig. Någon. Eller något...


Något som ett hotfullt spöke. Eller den här skumma typen. Bevare mig väl!!



(Och paraplyet i hallen ser ut som en fladdemus i Sydney. Det borde betyda något. Visst?! Visst?!!)

Såhär ledsen är jag just nu. (Ja, jag ser alltid ut så när jag är ledsen. Vadårå?) Inte för att jag har en död fisk bredvid mig, utan för att jag precis läste ut en bok och det skulle jag aldrig ha gjort. Den handlar om att några dör vid en fyr. Ingen kommer därifrån levande och där bor en psykiskt sjuk kvinna som även är mördare. En fyr vid några klippor där det även spökar. Inte långt härifrån.
Jag vågar inte röra mig längre, för när jag gick in i badrummet såg jag en handduk med en fyr som motiv. När jag väl skulle laga mat såg jag en bricka full utav fyrar från västkusten. Lugn, lugn, tänkte jag och satte mig vid köksbordet för att äta. Satt där, tuggade och tittade ut mot ovädret. För nu har stormen hittat tillbaka och regnet piskar oavbrutet klipporna. Tuggade. Tuggade. Fäste blicken ut mot havet. Och såg en fyr. Slutade tugga. Riktade blicken lite mer åt vänster. Och såg en till.

Det var storm i morses och jag önskade att jag var en fiskmås som bara seglade med vinden och kom till jobbet på nolltid. Det gjorde jag inte. Seglade iväg gjorde däremot arbetstimmarna för helt plötsligt hade jag slutat. Kanske beror det på att alla kunder har sjungit sånger för mig hela dagen. Nåja, inte alla, men många, för då får man nämligen rabatt, vilket min chef roligt nog har kommit på. När jag gick hem hade stormen bedarrat men regnet tagit över så jag var alldeles frusen och blöt. Fast det gjorde inte så mycket när jag gick där och nynnade för mig själv.
Nu måste jag bara lära mig den utantill.

Ja, det kanske var lite onödigt att åka hem igen. Och, ja, att ligga på min säng och läsa som jag gör nu kan jag göra lite var som helst. Men att sitta på bussar hem när det regnar ute tycker jag är ett ypperligt alternativ. Därför gick jag raka vägen till busshållsplatsen efter jobbet igår. Utan packning. Utan eftertänksamhet. Utan någonting. Living on the edge. Heh.
(Bilden är förstås från en annan dag.)